Älskade S!

Ikväll har jag fastnat med blicken på det där fotografiet. Din hand runt min arm. Mina läppar mot din panna. Ditt leende. Våra ögon. Vi ser sammanväxta ut. Sammanbundna i samförstånd. Systersydda.

Du är de sista orden i mina meningar. Du är blicken som avslutar min tanke. Du är mitt skratt redan när det börjar kännas i magen. Du är sången jag har i huvudet innan jag sjungit den. Du är känslan i bröstet innan jag förvandlat den till metaforer.

Vi älskar havet du och jag. Men ibland hatar jag havet. Det där havet som ligger mellan oss. Ibland hör jag dig inte på samma sätt när havet ligger där och skvalpar. Våra signaltrådar trasslar in sig i tång och manetarmar och tappar lite av sin elektricitet i det kalla vattnet. Ibland lägger havet oss på is. Du har ditt och jag har mitt. Men så en dag är du här igen. Och jag står och väntar på dig. I den långa kramen känner jag hur stygnen hakar i varandra. Jag vet aldrig om jag ska skratta eller gråta. Sen sover vi på madrass och du läser högt för mig. Och vi tar kort på när vi ligger där tills armarna domnar bort och inget kort blev bra. Då undrar jag hur vi överlever de där förbannade simturerna under vattnet. Då undrar jag hur jag ska överleva när du åker igen.

Jag flög över havet till dig. Med hårt sammanflätade fingrar och ett flimrande harhjärta. Och du var där när jag kom fram. Du och din stad. Era dofter och ljud. Vi älskar våra städer du och jag. Vi älskar våra promenadvägar. Våra byggnader och våra parker. Vi har våra minnen på trottoarkanter. I busskurer och under träd. Inte förrän jag kände igen den känslan kunde jag börja älska din stad. Din stad hade ditt humör. Den brusade upp på det där sättet som får mig att huka mig. Jag andades sådär försiktigt som jag gör när jag känner att din luft är tung på andra sidan köksbordet. Först var din stad bara myller av människor utan ansikten, ljud som skar i öronen och en stor vilsenhet. Nu ser jag den. Nu hör jag den. Nu känner jag den. Den är fortfarande obegränsat stor men den är snällare. Vackrare. Och visst är det väl så, du vinner alltid över mig på din sida. Dina böcker. Din musik. Dina tv-serier.

Du är stor och jag är liten. Så är reglerna och oftast håller vi oss nog gärna i rollerna. Särskilt jag. Men ibland balanserar vi på samma nivå. Jag vet inte om det är du som ramlat ner eller jag som klättrat upp. Men jag vet att det inte spelar någon roll. För när vi står där och vinglar fram och tillbaka i våra tvivel, liknelser och förhoppningar existerar jag på det mest sanna sätt jag vet. Då är jag medveten. Jag inser saker jag inte innan visste. Jag säger saker jag ännu inte formulerat för mig själv men som sammanfattar precis allt. Bara dina ord river upp mina formuleringar på det sättet. Bara det du känner får mig att se mig själv på det sättet.

Det finns hundratals låtar jag skulle kunna citera till dig i det här brevet. Men antagligen tänker du redan på dem. Eller vet vilka de är i alla fall. Och det är en utmaning att försöka hitta mina egna ord. Kanske tycker du att jag är för blödig och sentimental. Men pet i magen på dig. Jag vet att du är likadan.

Kanske flyttar jag till din stad en dag. Kanske flyttar du till min. Kanske flyttar du ännu längre bort ifrån mig. Kanske måste våra signaltrådar linda sig flera varv runt jorden för att nå fram. Kanske delar vi snart rum igen. Och madrass. Då kan du väcka mig på morgonen för att du är hungrig. Och jag kan vända mig mot väggen. Då kan du sucka och gå upp o hämta tidningen. Sen kan du prassla med den tills jag vaknar. Jag vet ingen som har sådana morgonblå ögon som du. Den lilla pricken i iris. Jag vet ingen som har sådana trötta kvällsögon som du. Jag vet ingen annan vars små rörelser jag kan så väl utantill. Hur du sätter upp håret. Hur du vilar hakan i handen. Hur du lutar dig framåt när du skrattar. Hur du går när du är arg. Hur förvirrad du ser ut när du vaknar. Hur dina läppar darrar när du gråter. Hur du ser på dina händer när du pratar om något lite obekvämt. Hur du lägger håret bakom örat och knäpper händerna.

Ser du det nu? Hör du det nu? Känner du det nu? Hur det svider till i stygnen. Det är bara jag som längtar efter dig. Längtar efter och älskar.

/ Din E

O!

Såg en film om dig idag. Dina ögon var overkligt tomma. Jag har inte tänkt på dig sen vi gick på järnvägsbron över den mörka ån den där bedövade hösten. Jag tog svartvita foton av mig själv och skrev citat från dina låtar längst ner i hörnen.  Jag gillade inte allt du skrev men några av de där raderna är för evigt förknippade med känslan av att förlora det finaste jag någonsin haft. Av något så klyschigt som att känna sig halv.

Såg en film om dig idag. Och nu sitter jag och stirrar framför mig med handen i min otvättade lugg. Du satt vid ett köksbord och drack direkt ur flaskan. Du spelade gitarr med blicken fäst i oskärpa. Ibland kom inklippta bilder från när du var liten. Filmade med kornig, skakig kamera. Sådana bilder är bland det vackraste jag vet. Melankoliska minnen är bland det vackraste jag vet. Jag tycker att du är sorglig. Och jag tycker att det sorgliga i dig är vackert.

Det har slagit mig på sistone hur mycket det där hänger ihop. Det där att skapa något vackert och att skriva döden  med röd färg på väggen. Så många som jag beundrar. Hon som gick ner i floden med fickorna fulla av sten. Hon som använde sina sista krafter till att ge sig själv för mycket smärtstillande. Dom som har målat, skrivit, agerat. Som har skapat något vackert som speglar en verklighet de inte orkade leva i. Och det där sorgliga lockar mig. Ofrånkomligt. Du sa att du aldrig kommer sluta dricka. Jag kommer aldrig sluta tänka och känna för mycket.  Det är inte det att jag är orolig för mig själv, men jag ser på dig att du vet saker som jag också vet. Jag ser på hennes tavlor att hon känt saker som jag känt. Jag märker på hennes böcker att hon tänkt saker jag tänkt. Hur stort är avståndet? Finns det en gräns att passera? Ett misstag att göra? Jag tänker på en pojke, i likadan tröja som du hade i filmen. Tänker att det där som lockade oss var kanske det sorgliga men vi vågade aldrig fråga varandra på vilken sida av misstaget vi befann oss. Jag tänker att vi är på olika sidor nu. Att jag fortfarande betraktar på avstånd.

Såg en film om dig idag. Jag tänkte på människor jag känner. Tänkte att vi ofta tittar på varandra med sådana svarta ögon. Att vi liksom tappar hoppet. Inser det omöjliga i allting. Vi som förvirrat letar efter vår plats. Du sa att du inte tycker synd om dig själv. Det gör inte jag heller. Jag blir bara trött. Du sa att du hade som ett sår. Jag tänkte att det snarare är en oförståelse än ett sår. En sorg över att inte förstå, inte kunna greppa. Jag tycker inte synd om mig själv. Och kanske tycker jag inte synd om dig heller. Jag blir bara berörd av dig. Ser någonting. Jag vet vad du talar om. Utan att ha varit där vid köksbordet.  Utan att ha ställt ner den tomma flaskan på bordet och somnat i fåtöljen.  Mina ögon är för det mesta blå. Och ibland tänker jag att jag ska bli vuxen och sluta att känna såhär starkt för saker. Jag drömmer om den där insikten. Och förståelsen.

 Innan filmen slutade köpte du ett hus i Alingsås. Du sa att du skulle stanna där. Du log. Men jag vågade inte tro på dig.

Din E

Käre M!

Du som fick mig att gå rakryggad genom jämngrå oktobernovemberdecember. Du som fick mig att resa mig efter sommaren. Du som fått mig att våga se rakt in i de där spegelögonen. Du som fått mig att våga stå kvar när smällen kommer. Du som förlåter och förbannar. Du som gråter och skriker. Du som låter det onda göra ont på alldeles för långa promenader på mörka gator utan namn. Tillsammans har vi gått med knutna nävar för att möta förra våren i ett gathörn vid en kyrka. Låt mig komma in, jag vill bli din. Tillsammans har vi somnat i söndersaltade, solkiga lakan. Tillsammans har vi pekat finger åt hela jävla världen.  När jag vände mig om för att gå kände jag mina nya vassa tänder riva mot underläppen, jag var aldrig så svag och aldrig så stark. Jag levde på natten. Fast jag blundar kan jag inte sluta se. När jag gav upp och vände mig om, när jag gav efter för saknaden med svansen mellan benen dömde du mig inte. Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det. Och jag levde med det, lever med det. Med dig. Med det rytmiskt pumpande desperata falsetthjärtat. Med de kolsvarta ögonen och de vitnande knogarna. Med hatet och med kärleken som aldrig tar slut. Det är så man tröstar den som gråter.

De där sångerna. Om dåtiden, om ett hus omringat av åkrar och någonting som förlamade Såg dig djupt i ögonen när gnistan dog. Om staden där jag försökte bli något nytt och helt Vi kan väl vara du med varandra efter allt. Om en vintervårsommar med kvällar på andralånggatan Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.  Om ett hjärta som inte hörde hemma någonstans och där stod ju du som alltid skulle va min. Och du vet, jag fick hjärtat lurat tusen gånger, grönsakstorget, dansgolvet, hörsalen och slottsskogen. Jag hade kanske inte blod som rann ner över en vit t-shirt men visst fan blödde det. Jag har vart kär och du har vart kär och jag står här och du står här, hisnande tanke, jag vet att du tänkt den jag tänker den nu men va tycker du, hur kan du veta säkert, hur kan du veta klart innan du ens testat?

Och M jag var rädd, jag var rädd men jag litade på dig. Jag litade på den tunga basgången och jag litade på att det gick att lita på dig. Du fick mig att lita på spegelögonen. På att solen går upp och vinter tar slut. På att ingen jävel är bättre än någon annan. Att samma nätter väntar alla. Jag litade på att ilskan var tillåten. Du ligger med nån annan tönt och Jag orkar inte försöka mera, orkar inte imponera, orkar inte bevisa nåt mera, orkar inget mer orkar inget mer. Och det spelar ingen roll.  Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid, rätt plats. Åt helvete med alltihopa. Du fick mig att gå rakryggad genom hela skiten och nu är jag en vampyr.  Tack!

Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott.

Din E

Vackraste G!

Det här är ett kärleksbrev till dig från mig, inte svårare eller enklare än så. Jag gick blint rakt in i din famn en regning dag i januari och sen dess är du min och jag är din. Jag älskar dig. Skoningslöst. Jag älskar dig när du är ett ihållande regn, när du är ett åskmoln, när du lägger dina nattkalla händer mot mina kinder, när du river och sliter i mig, när du stormar i min famn vet jag att jag lever.

Att se dig vakna, att se dig somna. Att stilla bara vila mina trötta ögon på dig. Att stryka med händerna över dina spruckna fasader. Att låta dig trassla in dig och försvinna i mitt hår.  Jag känner dig i min puls.  Jag går vilse på dina bakgator när du lockar mig att gå omvägar. När du utmanar mig att tänka om. Men vilsenheten är bara en illusion, hos dig är jag alltid hemma.

Ibland grälar vi och jag tror att du vill mig illa, du vänder dig ifrån mig, inåt och sluter dig, när jag behöver dig som mest. Jag känner ditt saltstänk mot huden men jag når inte in. Då är du bara asfalt och ständiga köer som inte leder någonstans. Då tror jag att du har krossat mitt hjärta, att det är slut nu, att jag måste gå ifrån dig. Sådana dagar snubblar jag på allting du lagt framför mina fötter, allting du gjort med mitt hjärta. Sådana dagar ser du inte ens på mig och jag tappar mig själv. Ibland hatar jag dig så fruktansvärt. När jag inte förstår dig. Och jag ångrar att jag övergav de jag älskar för att få vara med dig. Men sen, en sval kyss mot pannan och ett solsken genom molnen, du har bestämt dig för att älska mig igen och jag är lika tacksam varje gång. Då visar du mig nya saker, en strand där man ser horisonten, ett hus med färgglad dörr som står på vid gavel. Du släpper in mig i dina dammigaste vrår och i dina trasigaste hörn. Jag tar dina förlista skutor och rostiga plåttunnor i famnen, ser på dig och säger att du är vacker. Och du vet, jag menar det varenda gång.

Du är det vackrast jag vet. Hos dig är allting tillåtet, du kan se på mig och bilden av mig som stark speglas i dina ögon. Du kan se på mig när jag är som svagast, då tassar du lugnt och tyst kring mig, låter mig vara. Du vet att det vänder och jag vet att du väntar på mig. Dina broar leder mig över och vidare till något nytt.  De säger att den största kärleken är stormig. Och nog är vi stormiga du och jag. Du har stormande kuster med bläcksvart vatten som kastar sig och vill att jag ska ta emot. Jag har blåa insjöar där ebb och flod skiftar när du minst anar det. Du är ett slamrigt sambaband, en ostyrig poplåt, ett ostämt piano. Jag är en blueskvartett, en vild och galen dans, en gitarr med tre strängar.   Det finns sidor av mig som bara du har sett och det finns saker om dig som jag inte sagt till någon. Jag älskar att visa upp dig men vi ler i smyg mot varandra och skakar på huvudet, ”dom har ingen aning”.

I snart ett år har jag varit din och jag sett dig förändras. Du har varit vårvinter med knoppande grönt och ett lurigt leende. Du har varit sommar med varma nätter och morgonfåglar. Du har blivit höst med stormar och mörker att förlora sig i. Jag förlorar mig i dig och hittar pusselbitar av mig själv. Jag har gått sönder hos dig som jag aldrig har gått sönder innan. Jag har skrattat hos dig som jag aldrig skrattat hos någon annan.  Du ser på mig och säger att jag duger. Även om jag är den räddaste, ledsnaste, ynkligaste, minsta. Även om jag är den mest förvirrade, ängsligaste, mest melankoliska, mest envisa och tjurigaste.  Jag kommer aldrig sluta vara din. 

( dom får säga vad dom vill, för mig kommer du alltid vara mer än en stad på den svenska västkusten)

Din E

Älskade S

Grattis på födelsedagen. Bli inte som jag när du blir stor. Ibland tror jag att det är oundvikligt. Som den där natten när bara du och jag och Göteborgsgatorna under våra fötter var vakna. Allting du sa var en upprepningar av mina tankar och dina tårfyllda ögon var mina. Du och jag. Det är så jag minns allting. Som att vi alltid gick hand i hand. Eller som att jag alltid stod lite framför dig. Med knutna nävar och alltid på vakt. Jag minns en gång på fritids när jag gick in på toan och grät för att du var så ledsen och för att jag insåg att jag själv var för liten för att göra något åt det. När de inte lyssnade för att orden tog för lång tid. Jag minns känslan av din mörkgröna pyjamas mot armen när du satt inklämd mellan mig och Storasyster i en av de vita fåtöljerna. Jag minns en varm kind mot axeln när du somnade i bilen på väg hem från sommarstugan. Jag minns dina små tår mot mina under täcket i pappas soffa på Vintergatan när vi skulle sovit för länge sen. Det kanske låter klyschigt men jag minns inte att vi bråkade så mycket. Men när vi gjorde det gjorde vi det ordentligt. Skrik. Nyp. Bett. Blod. Svett. Tårar. Du kunde bli så arg när du var liten. Så fruktansvärt arg. Envis och stark var du också. Men jag minns det mest som att jag var ledsen när du var ledsen. Jag får fortfarande ont i hela kroppen när jag tänker på en kväll när mormor passade oss. Jag hoppas inte att du minns den. Ibland tror jag att det är dina tårar och min rädsla för att du ska vara ledsen som gör att jag inte tål barnagråt.

Vi tappade bort varandra några år. Du började åka skejtboard och jag var kär i någon som bodde vid Vattentornet. Sen stormade kärleken in i ditt liv och Elin stormade in i mitt. De var nästan alltid vi fyra. Från den tiden minns jag sena tv-kvällar och att ni aldrig diskade efter er. Sen flyttade jag till Småland och pendlade fram och tillbaka till Kärleken. Jag glömde allting annat. Jag vet knappt vad du gjorde då. Ännu mindre hur du mådde. Jag vet inte när vi hittade varandra igen. Plötsligt fanns du bara där när jag behövde dig. Det var vi tre. Du och jag och Storasyster. Tre hjärtan i samförstånd. Samlade kring rädslan som smög sig in den där sommaren. Det där håret som föll. Sedan dess går vi hand i hand igen. Jag vet inte vem som står lite framför den andre. Jag tror vi turas om. I somras satt jag i ditt knä och grät så att jag skakade. Senare på hösten satt du i mitt knä och spelade upp en låt för mig på datorn i en källare i Mölndal. En låt som du skrivit. En låt till mig. Om mig. Om oss. Jag hade den i öronen ständigt varje morgon på väg till jobbet. Varje kväll innan jag somnade i den där källaren. Du anar inte. Jag hade refrängen med mig den där dagen på bron. Jag hade den med mig på alla nattliga taxiresor hem och jag hade den med mig när allting var som bäst.  Både du och jag hade tappat kärleken och vi lutade oss mot varandra. Vi går hand i hand igen. Det finns inte längre någonting som inte du och jag kan prata med varandra om och det är en otrolig trygghet. Eller skratta åt för den delen. Jag längtar till julen. Du och Jag och Storasyster. Du kommer äta för många knäck och Sofia ska läsa Harry högt på kvällarna. Det betyder allt. Ni betyder allt.

Imorgon fyller du 19 år. Jag och pappa fnissar ute i köket och prasslar med kuvert och papper. Jag vet ju att jag ärvt min blödighet från honom så jag skyller det här brevets ensidiga kärleksvärme på honom. Men vad ska jag säga. Du är världens bästa lillebror. "Lyckan i dig är allt jag vill se". Jag älskar dig oändligt mycket!

Din E

Hej A.

Jag vet inte om du fick mitt förra brev. Du har inte skrivit tillbaka. Jag tittar i postfacket tre gånger om dagen. Jag vågar inte ringa dig. Rädd att du inte ska svara.

Jag drömde om din korridor. Stegen var tunga ner mot din dörr. De hade tagit ner din namnskylt. Jag vet vad det betyder. Du är min sista tanke om kvällen. Bilden av din stängda dörr. Ingen namnskylt.

Utan namnskylt finns man inte. Kanske ligger mitt brev oöppnat i en röd pärm på det där kontoret som luktar desinfektionssprit och äpple. Kanske har någon läst det. Kanske slängt det. Kanske ringer någon hit snart och säger som det är. Att din namnskylt är borttagen. Att mitt brev inte kan läsas. Åter avsändare. Skuld är det sista jag känner om kvällen. Dina små små blå ögon och dina leverfläckiga händer. Händer, darriga och blåmärkta. Du satt på balkongen och solade de där varma dagarna i augusti. Jag smet ut till dig med läsk och en blöt handduk att lägga om ditt huvud. Jag ville bara sitta hos dig. Jag ville att du skulle berätta om Orust, om huset på höjden och om dina tre söner och om Torsten. Jag ville lära känna dig. Jag minns hur jag gick fram och tillbaka i korridoren och väntade på att du skulle ringa på larmet, att du skulle behöva mig. Inne hos dig sänktes mina spända axlar. Jag skrattade och du sa att jag var vacker. Jag tror du såg det i mina ögon de där veckorna. Rädslan. Hans svek. Tröttheten. Jag ville sätta mig på det där rosa lite noppriga överkastet och lägga huvudet på din axel, Nej jag ville lägga mig bredvid dig, nära, gömma mig från allt som skrämde mig utanför din dörr. Jag ville ta hand om dig och jag ville att du skulle ta hand om mig. Jag önskade att du var den enda som behövde min hjälp. Jag var så rädd de där veckorna. Så trött. Du blev tröttare de sista dagarna. Du sov mest hela tiden. Jag gick utanför din dörr och väntade på att du skulle vakna.

 Jag lovade att komma och hälsa på. Jag lovade att inte glömma. Jag tror jag var inne hos dig fyra gånger och sa hej då. Kanske till och med fem. Kanske kände jag på mig att rädslan skulle ta över så fort jag kom hem. Kanske visste vi båda att jag inte skulle komma tillbaka. Inte på länge. Skulden är det sista jag känner om kvällen. Jag har aldrig övergett en människa på det sättet. Jag övergav dig. Jag lämnade dig på den jävligaste av platser. Jag lämnade dig i doften av desinfektion och ensamhet. Även om din namnskylt hänger kvar så lämnade jag dig där. Jag gick rakt ut i sommaren och vände mig aldrig om.

Jag slog ditt nummer. Numret du ringt kan tyvärr inte nås för tillfället. Skuld är det sista jag känner om kvällen.

Din E

Kära F.

Svarta fåglar cirkulerar över den här staden. Den här kvällen. Och imorgon.  Jag tar ett foto av himlen men då är den plötsligt tom. Du hade kunnat måla en tavla av de här färgerna. Jag köpte massor av svarta kläder häromdagen, du hade inte gillat dem, de är inte alls som dina klänningar. Ibland tror jag att jag tappat färgen, det där röda, brinnande. Du är färg för mig. Färg och styrka. Och smärta.

Ibland tror jag att du sitter inuti mig och gråter. Jag skrev en dikt om det en gång. Jag vet inte om du hade gillat den. Men det känns så ibland. Som att du, Alanis Morrisette, Virginia Woolf och Edith Piaf sitter och gråter inuti mig. Eller skriker. Eller skrattar. Eller sjunger. Ibland dansar ni. Ibland sitter ni alldeles stilla och spända, jag kan höra er viska till varandra att jag måste vara försiktig nu, att jag håller på att falla igen. Du är den som viskar bittert att jag alltid gör mig själv till ett offer, du är sur på mig för det. Jag känner det. Alanis står på huvudet, mediterar nynnandes som för att lugna mig, hon är stark men hon faller så lätt och hårt, hon vill inte döma mig, bara finnas där. Du tycker att jag är fånig när jag gråter över förlorade leenden. Ediths stora ögon är fyllda av medlidande, Virginia hör ingenting, hon sitter och skriver igen. Du är den som först är där och hejar när jag vänder mig om och går, rak i ryggen, när jag vinner. När jag reser mig. Du är min krigarprinsessa. Fast jag vet att du egentligen inte alls sitter inuti mig och Surar. Gråter. Skrattar. Strider. Men det känns så.

Jag vet inte var du är. Du är där alla försvunna är. Överallt och ingenstans. Vet inte vart jag ska skicka brevet. Så jag läser det högt. Hoppas du hör. De mexikanska öknarna är kanske inte så långt bort som de ser ut på kartorna. Kanske bara några centimeter egentligen. Jag tror du är där jag bestämmer att du är. Och jag bestämmer att du ständigt är. Här. Ibland delar vi hörlurar på spårvagnen. Du låter mig alltid sitta vid fönstret. Du gillar Annika Norlin bättre än Dylan. Det gör jag också. Jag gillar det där gula huset som är insprängt mellan rött tegel. Du säger att det påminner om Mexico. Det är du och jag och Majornas slitna fasader. Det är du och jag i myllret av människor. Fast ja, egentligen är det ju bara jag, men du förstår vad jag menar.

De svarta fåglarna samlas i träden. Allt det röda uppblandat med svart. Eller tvärtom. Den här kvällen. Och imorgon.

Din E