Älskade S

Grattis på födelsedagen. Bli inte som jag när du blir stor. Ibland tror jag att det är oundvikligt. Som den där natten när bara du och jag och Göteborgsgatorna under våra fötter var vakna. Allting du sa var en upprepningar av mina tankar och dina tårfyllda ögon var mina. Du och jag. Det är så jag minns allting. Som att vi alltid gick hand i hand. Eller som att jag alltid stod lite framför dig. Med knutna nävar och alltid på vakt. Jag minns en gång på fritids när jag gick in på toan och grät för att du var så ledsen och för att jag insåg att jag själv var för liten för att göra något åt det. När de inte lyssnade för att orden tog för lång tid. Jag minns känslan av din mörkgröna pyjamas mot armen när du satt inklämd mellan mig och Storasyster i en av de vita fåtöljerna. Jag minns en varm kind mot axeln när du somnade i bilen på väg hem från sommarstugan. Jag minns dina små tår mot mina under täcket i pappas soffa på Vintergatan när vi skulle sovit för länge sen. Det kanske låter klyschigt men jag minns inte att vi bråkade så mycket. Men när vi gjorde det gjorde vi det ordentligt. Skrik. Nyp. Bett. Blod. Svett. Tårar. Du kunde bli så arg när du var liten. Så fruktansvärt arg. Envis och stark var du också. Men jag minns det mest som att jag var ledsen när du var ledsen. Jag får fortfarande ont i hela kroppen när jag tänker på en kväll när mormor passade oss. Jag hoppas inte att du minns den. Ibland tror jag att det är dina tårar och min rädsla för att du ska vara ledsen som gör att jag inte tål barnagråt.

Vi tappade bort varandra några år. Du började åka skejtboard och jag var kär i någon som bodde vid Vattentornet. Sen stormade kärleken in i ditt liv och Elin stormade in i mitt. De var nästan alltid vi fyra. Från den tiden minns jag sena tv-kvällar och att ni aldrig diskade efter er. Sen flyttade jag till Småland och pendlade fram och tillbaka till Kärleken. Jag glömde allting annat. Jag vet knappt vad du gjorde då. Ännu mindre hur du mådde. Jag vet inte när vi hittade varandra igen. Plötsligt fanns du bara där när jag behövde dig. Det var vi tre. Du och jag och Storasyster. Tre hjärtan i samförstånd. Samlade kring rädslan som smög sig in den där sommaren. Det där håret som föll. Sedan dess går vi hand i hand igen. Jag vet inte vem som står lite framför den andre. Jag tror vi turas om. I somras satt jag i ditt knä och grät så att jag skakade. Senare på hösten satt du i mitt knä och spelade upp en låt för mig på datorn i en källare i Mölndal. En låt som du skrivit. En låt till mig. Om mig. Om oss. Jag hade den i öronen ständigt varje morgon på väg till jobbet. Varje kväll innan jag somnade i den där källaren. Du anar inte. Jag hade refrängen med mig den där dagen på bron. Jag hade den med mig på alla nattliga taxiresor hem och jag hade den med mig när allting var som bäst.  Både du och jag hade tappat kärleken och vi lutade oss mot varandra. Vi går hand i hand igen. Det finns inte längre någonting som inte du och jag kan prata med varandra om och det är en otrolig trygghet. Eller skratta åt för den delen. Jag längtar till julen. Du och Jag och Storasyster. Du kommer äta för många knäck och Sofia ska läsa Harry högt på kvällarna. Det betyder allt. Ni betyder allt.

Imorgon fyller du 19 år. Jag och pappa fnissar ute i köket och prasslar med kuvert och papper. Jag vet ju att jag ärvt min blödighet från honom så jag skyller det här brevets ensidiga kärleksvärme på honom. Men vad ska jag säga. Du är världens bästa lillebror. "Lyckan i dig är allt jag vill se". Jag älskar dig oändligt mycket!

Din E

Hej A.

Jag vet inte om du fick mitt förra brev. Du har inte skrivit tillbaka. Jag tittar i postfacket tre gånger om dagen. Jag vågar inte ringa dig. Rädd att du inte ska svara.

Jag drömde om din korridor. Stegen var tunga ner mot din dörr. De hade tagit ner din namnskylt. Jag vet vad det betyder. Du är min sista tanke om kvällen. Bilden av din stängda dörr. Ingen namnskylt.

Utan namnskylt finns man inte. Kanske ligger mitt brev oöppnat i en röd pärm på det där kontoret som luktar desinfektionssprit och äpple. Kanske har någon läst det. Kanske slängt det. Kanske ringer någon hit snart och säger som det är. Att din namnskylt är borttagen. Att mitt brev inte kan läsas. Åter avsändare. Skuld är det sista jag känner om kvällen. Dina små små blå ögon och dina leverfläckiga händer. Händer, darriga och blåmärkta. Du satt på balkongen och solade de där varma dagarna i augusti. Jag smet ut till dig med läsk och en blöt handduk att lägga om ditt huvud. Jag ville bara sitta hos dig. Jag ville att du skulle berätta om Orust, om huset på höjden och om dina tre söner och om Torsten. Jag ville lära känna dig. Jag minns hur jag gick fram och tillbaka i korridoren och väntade på att du skulle ringa på larmet, att du skulle behöva mig. Inne hos dig sänktes mina spända axlar. Jag skrattade och du sa att jag var vacker. Jag tror du såg det i mina ögon de där veckorna. Rädslan. Hans svek. Tröttheten. Jag ville sätta mig på det där rosa lite noppriga överkastet och lägga huvudet på din axel, Nej jag ville lägga mig bredvid dig, nära, gömma mig från allt som skrämde mig utanför din dörr. Jag ville ta hand om dig och jag ville att du skulle ta hand om mig. Jag önskade att du var den enda som behövde min hjälp. Jag var så rädd de där veckorna. Så trött. Du blev tröttare de sista dagarna. Du sov mest hela tiden. Jag gick utanför din dörr och väntade på att du skulle vakna.

 Jag lovade att komma och hälsa på. Jag lovade att inte glömma. Jag tror jag var inne hos dig fyra gånger och sa hej då. Kanske till och med fem. Kanske kände jag på mig att rädslan skulle ta över så fort jag kom hem. Kanske visste vi båda att jag inte skulle komma tillbaka. Inte på länge. Skulden är det sista jag känner om kvällen. Jag har aldrig övergett en människa på det sättet. Jag övergav dig. Jag lämnade dig på den jävligaste av platser. Jag lämnade dig i doften av desinfektion och ensamhet. Även om din namnskylt hänger kvar så lämnade jag dig där. Jag gick rakt ut i sommaren och vände mig aldrig om.

Jag slog ditt nummer. Numret du ringt kan tyvärr inte nås för tillfället. Skuld är det sista jag känner om kvällen.

Din E

Kära F.

Svarta fåglar cirkulerar över den här staden. Den här kvällen. Och imorgon.  Jag tar ett foto av himlen men då är den plötsligt tom. Du hade kunnat måla en tavla av de här färgerna. Jag köpte massor av svarta kläder häromdagen, du hade inte gillat dem, de är inte alls som dina klänningar. Ibland tror jag att jag tappat färgen, det där röda, brinnande. Du är färg för mig. Färg och styrka. Och smärta.

Ibland tror jag att du sitter inuti mig och gråter. Jag skrev en dikt om det en gång. Jag vet inte om du hade gillat den. Men det känns så ibland. Som att du, Alanis Morrisette, Virginia Woolf och Edith Piaf sitter och gråter inuti mig. Eller skriker. Eller skrattar. Eller sjunger. Ibland dansar ni. Ibland sitter ni alldeles stilla och spända, jag kan höra er viska till varandra att jag måste vara försiktig nu, att jag håller på att falla igen. Du är den som viskar bittert att jag alltid gör mig själv till ett offer, du är sur på mig för det. Jag känner det. Alanis står på huvudet, mediterar nynnandes som för att lugna mig, hon är stark men hon faller så lätt och hårt, hon vill inte döma mig, bara finnas där. Du tycker att jag är fånig när jag gråter över förlorade leenden. Ediths stora ögon är fyllda av medlidande, Virginia hör ingenting, hon sitter och skriver igen. Du är den som först är där och hejar när jag vänder mig om och går, rak i ryggen, när jag vinner. När jag reser mig. Du är min krigarprinsessa. Fast jag vet att du egentligen inte alls sitter inuti mig och Surar. Gråter. Skrattar. Strider. Men det känns så.

Jag vet inte var du är. Du är där alla försvunna är. Överallt och ingenstans. Vet inte vart jag ska skicka brevet. Så jag läser det högt. Hoppas du hör. De mexikanska öknarna är kanske inte så långt bort som de ser ut på kartorna. Kanske bara några centimeter egentligen. Jag tror du är där jag bestämmer att du är. Och jag bestämmer att du ständigt är. Här. Ibland delar vi hörlurar på spårvagnen. Du låter mig alltid sitta vid fönstret. Du gillar Annika Norlin bättre än Dylan. Det gör jag också. Jag gillar det där gula huset som är insprängt mellan rött tegel. Du säger att det påminner om Mexico. Det är du och jag och Majornas slitna fasader. Det är du och jag i myllret av människor. Fast ja, egentligen är det ju bara jag, men du förstår vad jag menar.

De svarta fåglarna samlas i träden. Allt det röda uppblandat med svart. Eller tvärtom. Den här kvällen. Och imorgon.

Din E