Älskade S

Grattis på födelsedagen. Bli inte som jag när du blir stor. Ibland tror jag att det är oundvikligt. Som den där natten när bara du och jag och Göteborgsgatorna under våra fötter var vakna. Allting du sa var en upprepningar av mina tankar och dina tårfyllda ögon var mina. Du och jag. Det är så jag minns allting. Som att vi alltid gick hand i hand. Eller som att jag alltid stod lite framför dig. Med knutna nävar och alltid på vakt. Jag minns en gång på fritids när jag gick in på toan och grät för att du var så ledsen och för att jag insåg att jag själv var för liten för att göra något åt det. När de inte lyssnade för att orden tog för lång tid. Jag minns känslan av din mörkgröna pyjamas mot armen när du satt inklämd mellan mig och Storasyster i en av de vita fåtöljerna. Jag minns en varm kind mot axeln när du somnade i bilen på väg hem från sommarstugan. Jag minns dina små tår mot mina under täcket i pappas soffa på Vintergatan när vi skulle sovit för länge sen. Det kanske låter klyschigt men jag minns inte att vi bråkade så mycket. Men när vi gjorde det gjorde vi det ordentligt. Skrik. Nyp. Bett. Blod. Svett. Tårar. Du kunde bli så arg när du var liten. Så fruktansvärt arg. Envis och stark var du också. Men jag minns det mest som att jag var ledsen när du var ledsen. Jag får fortfarande ont i hela kroppen när jag tänker på en kväll när mormor passade oss. Jag hoppas inte att du minns den. Ibland tror jag att det är dina tårar och min rädsla för att du ska vara ledsen som gör att jag inte tål barnagråt.

Vi tappade bort varandra några år. Du började åka skejtboard och jag var kär i någon som bodde vid Vattentornet. Sen stormade kärleken in i ditt liv och Elin stormade in i mitt. De var nästan alltid vi fyra. Från den tiden minns jag sena tv-kvällar och att ni aldrig diskade efter er. Sen flyttade jag till Småland och pendlade fram och tillbaka till Kärleken. Jag glömde allting annat. Jag vet knappt vad du gjorde då. Ännu mindre hur du mådde. Jag vet inte när vi hittade varandra igen. Plötsligt fanns du bara där när jag behövde dig. Det var vi tre. Du och jag och Storasyster. Tre hjärtan i samförstånd. Samlade kring rädslan som smög sig in den där sommaren. Det där håret som föll. Sedan dess går vi hand i hand igen. Jag vet inte vem som står lite framför den andre. Jag tror vi turas om. I somras satt jag i ditt knä och grät så att jag skakade. Senare på hösten satt du i mitt knä och spelade upp en låt för mig på datorn i en källare i Mölndal. En låt som du skrivit. En låt till mig. Om mig. Om oss. Jag hade den i öronen ständigt varje morgon på väg till jobbet. Varje kväll innan jag somnade i den där källaren. Du anar inte. Jag hade refrängen med mig den där dagen på bron. Jag hade den med mig på alla nattliga taxiresor hem och jag hade den med mig när allting var som bäst.  Både du och jag hade tappat kärleken och vi lutade oss mot varandra. Vi går hand i hand igen. Det finns inte längre någonting som inte du och jag kan prata med varandra om och det är en otrolig trygghet. Eller skratta åt för den delen. Jag längtar till julen. Du och Jag och Storasyster. Du kommer äta för många knäck och Sofia ska läsa Harry högt på kvällarna. Det betyder allt. Ni betyder allt.

Imorgon fyller du 19 år. Jag och pappa fnissar ute i köket och prasslar med kuvert och papper. Jag vet ju att jag ärvt min blödighet från honom så jag skyller det här brevets ensidiga kärleksvärme på honom. Men vad ska jag säga. Du är världens bästa lillebror. "Lyckan i dig är allt jag vill se". Jag älskar dig oändligt mycket!

Din E