Käre M!

Du som fick mig att gå rakryggad genom jämngrå oktobernovemberdecember. Du som fick mig att resa mig efter sommaren. Du som fått mig att våga se rakt in i de där spegelögonen. Du som fått mig att våga stå kvar när smällen kommer. Du som förlåter och förbannar. Du som gråter och skriker. Du som låter det onda göra ont på alldeles för långa promenader på mörka gator utan namn. Tillsammans har vi gått med knutna nävar för att möta förra våren i ett gathörn vid en kyrka. Låt mig komma in, jag vill bli din. Tillsammans har vi somnat i söndersaltade, solkiga lakan. Tillsammans har vi pekat finger åt hela jävla världen.  När jag vände mig om för att gå kände jag mina nya vassa tänder riva mot underläppen, jag var aldrig så svag och aldrig så stark. Jag levde på natten. Fast jag blundar kan jag inte sluta se. När jag gav upp och vände mig om, när jag gav efter för saknaden med svansen mellan benen dömde du mig inte. Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det. Och jag levde med det, lever med det. Med dig. Med det rytmiskt pumpande desperata falsetthjärtat. Med de kolsvarta ögonen och de vitnande knogarna. Med hatet och med kärleken som aldrig tar slut. Det är så man tröstar den som gråter.

De där sångerna. Om dåtiden, om ett hus omringat av åkrar och någonting som förlamade Såg dig djupt i ögonen när gnistan dog. Om staden där jag försökte bli något nytt och helt Vi kan väl vara du med varandra efter allt. Om en vintervårsommar med kvällar på andralånggatan Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad.  Om ett hjärta som inte hörde hemma någonstans och där stod ju du som alltid skulle va min. Och du vet, jag fick hjärtat lurat tusen gånger, grönsakstorget, dansgolvet, hörsalen och slottsskogen. Jag hade kanske inte blod som rann ner över en vit t-shirt men visst fan blödde det. Jag har vart kär och du har vart kär och jag står här och du står här, hisnande tanke, jag vet att du tänkt den jag tänker den nu men va tycker du, hur kan du veta säkert, hur kan du veta klart innan du ens testat?

Och M jag var rädd, jag var rädd men jag litade på dig. Jag litade på den tunga basgången och jag litade på att det gick att lita på dig. Du fick mig att lita på spegelögonen. På att solen går upp och vinter tar slut. På att ingen jävel är bättre än någon annan. Att samma nätter väntar alla. Jag litade på att ilskan var tillåten. Du ligger med nån annan tönt och Jag orkar inte försöka mera, orkar inte imponera, orkar inte bevisa nåt mera, orkar inget mer orkar inget mer. Och det spelar ingen roll.  Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid, rätt plats. Åt helvete med alltihopa. Du fick mig att gå rakryggad genom hela skiten och nu är jag en vampyr.  Tack!

Inte nu, kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott.

Din E