Brev till O

O!

 

Såg en film om dig idag. Dina ögon var overkligt tomma. Jag har inte tänkt på dig sen vi gick på järnvägsbron över den mörka ån den där bedövade hösten. Jag tog svartvita foton av mig själv och skrev citat från dina låtar längst ner i hörnen.  Jag gillade inte allt du skrev men några av de där raderna är för evigt förknippade med känslan av att förlora det finaste jag någonsin haft. Av något så klyschigt som att känna sig halv.

 

Såg en film om dig idag. Och nu sitter jag och stirrar framför mig med handen i min otvättade lugg. Du satt vid ett köksbord och drack direkt ur flaskan. Du spelade gitarr med blicken fäst i oskärpa. Ibland kom inklippta bilder från när du var liten. Filmade med kornig, skakig kamera. Sådana bilder är bland det vackraste jag vet. Melankoliska minnen är bland det vackraste jag vet. Jag tycker att du är sorglig. Och jag tycker att det sorgliga i dig är vackert.

 

Det har slagit mig på sistone hur mycket det där hänger ihop. Det där att skapa något vackert och att skriva döden  med röd färg på väggen. Så många som jag beundrar. Hon som gick ner i floden med fickorna fulla av sten. Hon som använde sina sista krafter till att ge sig själv för mycket smärtstillande. Dom som har målat, skrivit, agerat. Som har skapat något vackert som speglar en verklighet de inte orkade leva i. Och det där sorgliga lockar mig. Ofrånkomligt. Du sa att du aldrig kommer sluta dricka. Jag kommer aldrig sluta tänka och känna för mycket.  Det är inte det att jag är orolig för mig själv, men jag ser på dig att du vet saker som jag också vet. Jag ser på hennes tavlor att hon känt saker som jag känt. Jag märker på hennes böcker att hon tänkt saker jag tänkt. Hur stort är avståndet? Finns det en gräns att passera? Ett misstag att göra? Jag tänker på en pojke, i likadan tröja som du hade i filmen. Tänker att det där som lockade oss var kanske det sorgliga men vi vågade aldrig fråga varandra på vilken sida av misstaget vi befann oss. Jag tänker att vi är på olika sidor nu. Att jag fortfarande betraktar på avstånd.

 

Såg en film om dig idag. Jag tänkte på människor jag känner. Tänkte att vi ofta tittar på varandra med sådana svarta ögon. Att vi liksom tappar hoppet. Inser det omöjliga i allting. Vi som förvirrat letar efter vår plats. Du sa att du inte tycker synd om dig själv. Det gör inte jag heller. Jag blir bara trött. Du sa att du hade som ett sår. Jag tänkte att det snarare är en oförståelse än ett sår. En sorg över att inte förstå, inte kunna greppa. Jag tycker inte synd om mig själv. Och kanske tycker jag inte synd om dig heller. Jag blir bara berörd av dig. Ser någonting. Jag vet vad du talar om. Utan att ha varit där vid köksbordet.  Utan att ha ställt ner den tomma flaskan på bordet och somnat i fåtöljen.  Mina ögon är för det mesta blå. Och ibland tänker jag att jag ska bli vuxen och sluta att känna såhär starkt för saker. Jag drömmer om den där insikten. Och förståelsen.


 

 Innan filmen slutade köpte du ett hus i Alingsås. Du sa att du skulle stanna där. Du log. Men jag vågade inte tro på dig.

 

Din E

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


[ Design By Simon Stålner © ]