Älskade S!

Ikväll har jag fastnat med blicken på det där fotografiet. Din hand runt min arm. Mina läppar mot din panna. Ditt leende. Våra ögon. Vi ser sammanväxta ut. Sammanbundna i samförstånd. Systersydda.

Du är de sista orden i mina meningar. Du är blicken som avslutar min tanke. Du är mitt skratt redan när det börjar kännas i magen. Du är sången jag har i huvudet innan jag sjungit den. Du är känslan i bröstet innan jag förvandlat den till metaforer.

Vi älskar havet du och jag. Men ibland hatar jag havet. Det där havet som ligger mellan oss. Ibland hör jag dig inte på samma sätt när havet ligger där och skvalpar. Våra signaltrådar trasslar in sig i tång och manetarmar och tappar lite av sin elektricitet i det kalla vattnet. Ibland lägger havet oss på is. Du har ditt och jag har mitt. Men så en dag är du här igen. Och jag står och väntar på dig. I den långa kramen känner jag hur stygnen hakar i varandra. Jag vet aldrig om jag ska skratta eller gråta. Sen sover vi på madrass och du läser högt för mig. Och vi tar kort på när vi ligger där tills armarna domnar bort och inget kort blev bra. Då undrar jag hur vi överlever de där förbannade simturerna under vattnet. Då undrar jag hur jag ska överleva när du åker igen.

Jag flög över havet till dig. Med hårt sammanflätade fingrar och ett flimrande harhjärta. Och du var där när jag kom fram. Du och din stad. Era dofter och ljud. Vi älskar våra städer du och jag. Vi älskar våra promenadvägar. Våra byggnader och våra parker. Vi har våra minnen på trottoarkanter. I busskurer och under träd. Inte förrän jag kände igen den känslan kunde jag börja älska din stad. Din stad hade ditt humör. Den brusade upp på det där sättet som får mig att huka mig. Jag andades sådär försiktigt som jag gör när jag känner att din luft är tung på andra sidan köksbordet. Först var din stad bara myller av människor utan ansikten, ljud som skar i öronen och en stor vilsenhet. Nu ser jag den. Nu hör jag den. Nu känner jag den. Den är fortfarande obegränsat stor men den är snällare. Vackrare. Och visst är det väl så, du vinner alltid över mig på din sida. Dina böcker. Din musik. Dina tv-serier.

Du är stor och jag är liten. Så är reglerna och oftast håller vi oss nog gärna i rollerna. Särskilt jag. Men ibland balanserar vi på samma nivå. Jag vet inte om det är du som ramlat ner eller jag som klättrat upp. Men jag vet att det inte spelar någon roll. För när vi står där och vinglar fram och tillbaka i våra tvivel, liknelser och förhoppningar existerar jag på det mest sanna sätt jag vet. Då är jag medveten. Jag inser saker jag inte innan visste. Jag säger saker jag ännu inte formulerat för mig själv men som sammanfattar precis allt. Bara dina ord river upp mina formuleringar på det sättet. Bara det du känner får mig att se mig själv på det sättet.

Det finns hundratals låtar jag skulle kunna citera till dig i det här brevet. Men antagligen tänker du redan på dem. Eller vet vilka de är i alla fall. Och det är en utmaning att försöka hitta mina egna ord. Kanske tycker du att jag är för blödig och sentimental. Men pet i magen på dig. Jag vet att du är likadan.

Kanske flyttar jag till din stad en dag. Kanske flyttar du till min. Kanske flyttar du ännu längre bort ifrån mig. Kanske måste våra signaltrådar linda sig flera varv runt jorden för att nå fram. Kanske delar vi snart rum igen. Och madrass. Då kan du väcka mig på morgonen för att du är hungrig. Och jag kan vända mig mot väggen. Då kan du sucka och gå upp o hämta tidningen. Sen kan du prassla med den tills jag vaknar. Jag vet ingen som har sådana morgonblå ögon som du. Den lilla pricken i iris. Jag vet ingen som har sådana trötta kvällsögon som du. Jag vet ingen annan vars små rörelser jag kan så väl utantill. Hur du sätter upp håret. Hur du vilar hakan i handen. Hur du lutar dig framåt när du skrattar. Hur du går när du är arg. Hur förvirrad du ser ut när du vaknar. Hur dina läppar darrar när du gråter. Hur du ser på dina händer när du pratar om något lite obekvämt. Hur du lägger håret bakom örat och knäpper händerna.

Ser du det nu? Hör du det nu? Känner du det nu? Hur det svider till i stygnen. Det är bara jag som längtar efter dig. Längtar efter och älskar.

/ Din E