Kära F.

Svarta fåglar cirkulerar över den här staden. Den här kvällen. Och imorgon.  Jag tar ett foto av himlen men då är den plötsligt tom. Du hade kunnat måla en tavla av de här färgerna. Jag köpte massor av svarta kläder häromdagen, du hade inte gillat dem, de är inte alls som dina klänningar. Ibland tror jag att jag tappat färgen, det där röda, brinnande. Du är färg för mig. Färg och styrka. Och smärta.

Ibland tror jag att du sitter inuti mig och gråter. Jag skrev en dikt om det en gång. Jag vet inte om du hade gillat den. Men det känns så ibland. Som att du, Alanis Morrisette, Virginia Woolf och Edith Piaf sitter och gråter inuti mig. Eller skriker. Eller skrattar. Eller sjunger. Ibland dansar ni. Ibland sitter ni alldeles stilla och spända, jag kan höra er viska till varandra att jag måste vara försiktig nu, att jag håller på att falla igen. Du är den som viskar bittert att jag alltid gör mig själv till ett offer, du är sur på mig för det. Jag känner det. Alanis står på huvudet, mediterar nynnandes som för att lugna mig, hon är stark men hon faller så lätt och hårt, hon vill inte döma mig, bara finnas där. Du tycker att jag är fånig när jag gråter över förlorade leenden. Ediths stora ögon är fyllda av medlidande, Virginia hör ingenting, hon sitter och skriver igen. Du är den som först är där och hejar när jag vänder mig om och går, rak i ryggen, när jag vinner. När jag reser mig. Du är min krigarprinsessa. Fast jag vet att du egentligen inte alls sitter inuti mig och Surar. Gråter. Skrattar. Strider. Men det känns så.

Jag vet inte var du är. Du är där alla försvunna är. Överallt och ingenstans. Vet inte vart jag ska skicka brevet. Så jag läser det högt. Hoppas du hör. De mexikanska öknarna är kanske inte så långt bort som de ser ut på kartorna. Kanske bara några centimeter egentligen. Jag tror du är där jag bestämmer att du är. Och jag bestämmer att du ständigt är. Här. Ibland delar vi hörlurar på spårvagnen. Du låter mig alltid sitta vid fönstret. Du gillar Annika Norlin bättre än Dylan. Det gör jag också. Jag gillar det där gula huset som är insprängt mellan rött tegel. Du säger att det påminner om Mexico. Det är du och jag och Majornas slitna fasader. Det är du och jag i myllret av människor. Fast ja, egentligen är det ju bara jag, men du förstår vad jag menar.

De svarta fåglarna samlas i träden. Allt det röda uppblandat med svart. Eller tvärtom. Den här kvällen. Och imorgon.

Din E