Vackraste G!

Det här är ett kärleksbrev till dig från mig, inte svårare eller enklare än så. Jag gick blint rakt in i din famn en regning dag i januari och sen dess är du min och jag är din. Jag älskar dig. Skoningslöst. Jag älskar dig när du är ett ihållande regn, när du är ett åskmoln, när du lägger dina nattkalla händer mot mina kinder, när du river och sliter i mig, när du stormar i min famn vet jag att jag lever.

Att se dig vakna, att se dig somna. Att stilla bara vila mina trötta ögon på dig. Att stryka med händerna över dina spruckna fasader. Att låta dig trassla in dig och försvinna i mitt hår.  Jag känner dig i min puls.  Jag går vilse på dina bakgator när du lockar mig att gå omvägar. När du utmanar mig att tänka om. Men vilsenheten är bara en illusion, hos dig är jag alltid hemma.

Ibland grälar vi och jag tror att du vill mig illa, du vänder dig ifrån mig, inåt och sluter dig, när jag behöver dig som mest. Jag känner ditt saltstänk mot huden men jag når inte in. Då är du bara asfalt och ständiga köer som inte leder någonstans. Då tror jag att du har krossat mitt hjärta, att det är slut nu, att jag måste gå ifrån dig. Sådana dagar snubblar jag på allting du lagt framför mina fötter, allting du gjort med mitt hjärta. Sådana dagar ser du inte ens på mig och jag tappar mig själv. Ibland hatar jag dig så fruktansvärt. När jag inte förstår dig. Och jag ångrar att jag övergav de jag älskar för att få vara med dig. Men sen, en sval kyss mot pannan och ett solsken genom molnen, du har bestämt dig för att älska mig igen och jag är lika tacksam varje gång. Då visar du mig nya saker, en strand där man ser horisonten, ett hus med färgglad dörr som står på vid gavel. Du släpper in mig i dina dammigaste vrår och i dina trasigaste hörn. Jag tar dina förlista skutor och rostiga plåttunnor i famnen, ser på dig och säger att du är vacker. Och du vet, jag menar det varenda gång.

Du är det vackrast jag vet. Hos dig är allting tillåtet, du kan se på mig och bilden av mig som stark speglas i dina ögon. Du kan se på mig när jag är som svagast, då tassar du lugnt och tyst kring mig, låter mig vara. Du vet att det vänder och jag vet att du väntar på mig. Dina broar leder mig över och vidare till något nytt.  De säger att den största kärleken är stormig. Och nog är vi stormiga du och jag. Du har stormande kuster med bläcksvart vatten som kastar sig och vill att jag ska ta emot. Jag har blåa insjöar där ebb och flod skiftar när du minst anar det. Du är ett slamrigt sambaband, en ostyrig poplåt, ett ostämt piano. Jag är en blueskvartett, en vild och galen dans, en gitarr med tre strängar.   Det finns sidor av mig som bara du har sett och det finns saker om dig som jag inte sagt till någon. Jag älskar att visa upp dig men vi ler i smyg mot varandra och skakar på huvudet, ”dom har ingen aning”.

I snart ett år har jag varit din och jag sett dig förändras. Du har varit vårvinter med knoppande grönt och ett lurigt leende. Du har varit sommar med varma nätter och morgonfåglar. Du har blivit höst med stormar och mörker att förlora sig i. Jag förlorar mig i dig och hittar pusselbitar av mig själv. Jag har gått sönder hos dig som jag aldrig har gått sönder innan. Jag har skrattat hos dig som jag aldrig skrattat hos någon annan.  Du ser på mig och säger att jag duger. Även om jag är den räddaste, ledsnaste, ynkligaste, minsta. Även om jag är den mest förvirrade, ängsligaste, mest melankoliska, mest envisa och tjurigaste.  Jag kommer aldrig sluta vara din. 

( dom får säga vad dom vill, för mig kommer du alltid vara mer än en stad på den svenska västkusten)

Din E