Hej A.

Jag vet inte om du fick mitt förra brev. Du har inte skrivit tillbaka. Jag tittar i postfacket tre gånger om dagen. Jag vågar inte ringa dig. Rädd att du inte ska svara.

Jag drömde om din korridor. Stegen var tunga ner mot din dörr. De hade tagit ner din namnskylt. Jag vet vad det betyder. Du är min sista tanke om kvällen. Bilden av din stängda dörr. Ingen namnskylt.

Utan namnskylt finns man inte. Kanske ligger mitt brev oöppnat i en röd pärm på det där kontoret som luktar desinfektionssprit och äpple. Kanske har någon läst det. Kanske slängt det. Kanske ringer någon hit snart och säger som det är. Att din namnskylt är borttagen. Att mitt brev inte kan läsas. Åter avsändare. Skuld är det sista jag känner om kvällen. Dina små små blå ögon och dina leverfläckiga händer. Händer, darriga och blåmärkta. Du satt på balkongen och solade de där varma dagarna i augusti. Jag smet ut till dig med läsk och en blöt handduk att lägga om ditt huvud. Jag ville bara sitta hos dig. Jag ville att du skulle berätta om Orust, om huset på höjden och om dina tre söner och om Torsten. Jag ville lära känna dig. Jag minns hur jag gick fram och tillbaka i korridoren och väntade på att du skulle ringa på larmet, att du skulle behöva mig. Inne hos dig sänktes mina spända axlar. Jag skrattade och du sa att jag var vacker. Jag tror du såg det i mina ögon de där veckorna. Rädslan. Hans svek. Tröttheten. Jag ville sätta mig på det där rosa lite noppriga överkastet och lägga huvudet på din axel, Nej jag ville lägga mig bredvid dig, nära, gömma mig från allt som skrämde mig utanför din dörr. Jag ville ta hand om dig och jag ville att du skulle ta hand om mig. Jag önskade att du var den enda som behövde min hjälp. Jag var så rädd de där veckorna. Så trött. Du blev tröttare de sista dagarna. Du sov mest hela tiden. Jag gick utanför din dörr och väntade på att du skulle vakna.

 Jag lovade att komma och hälsa på. Jag lovade att inte glömma. Jag tror jag var inne hos dig fyra gånger och sa hej då. Kanske till och med fem. Kanske kände jag på mig att rädslan skulle ta över så fort jag kom hem. Kanske visste vi båda att jag inte skulle komma tillbaka. Inte på länge. Skulden är det sista jag känner om kvällen. Jag har aldrig övergett en människa på det sättet. Jag övergav dig. Jag lämnade dig på den jävligaste av platser. Jag lämnade dig i doften av desinfektion och ensamhet. Även om din namnskylt hänger kvar så lämnade jag dig där. Jag gick rakt ut i sommaren och vände mig aldrig om.

Jag slog ditt nummer. Numret du ringt kan tyvärr inte nås för tillfället. Skuld är det sista jag känner om kvällen.

Din E